”Samtal från förra seklet”

Dåtiden befinner sig i en evig solnedgång. Då var livet en fest, allting var bäst. Dåtiden är fångad i en ögonblicksbild som sällan speglar hur det faktiskt var. 

Visst känner jag ibland för att samla ihop den appstyrda robotdammsugaren, smart-tv:n, smarttelefonen och Philips Hue-lamporna, lägga allt på backen och tända fyr. Visst vill jag ibland ha tillbaka den fasta telefonen och CD-skivorna. Jag längtar tillbaka till det långsamma och enkla. Nu ska allt gå fort och vara avancerat. Allt ska vara bekvämt och inget får ta tid. Helst ska vi aldrig behöva resa oss ur soffan, nu när vi (äntligen?) kan rodda hela livet via appar.

Jag är nostalgisk för en tid då jag inte hade några tankar på att effektivisera tillvaron, på att skynda, utan levde i den rytm som var. När det fortfarande var praxis att lyfta på röven, istället för mobilen, när man behövde göra något.

Samtidigt som jag ofta önskar att det var 1990-tal igen, anser jag också att nostalgi borde läggas till som den åttonde dödssynden. Ungefär såhär: “Nostalgi: En överdriven känsla av att det förut var fantastiskt, mycket bättre än nu, som gör att man inte ser värdet i nuet.” En synd som får det att se ut som att glansdagarna alltid ligger bakom ryggen. (Eller väldigt långt framåt. Här är de i alla fall inte.)

Genom nostalgiskt tunnelseende jämför vi det som var med det som är och blir missnöjda. Önskar att vi kunde åka tillbaka i tiden. Blir förbittrade på både samtiden och livet i stort och undrar vad fan som hände. 

Det var bättre förr! Var gick det snett?
Tja, det var nog alltid lite snett. Vi minns det bara inte. 

Det går inte att blicka bakåt utan att de rosa glasögonen och partyhatten åker på. Hjärnan filtrerar bort det som var dåligt, vilket får dåtiden att se ut som ett avsnitt ur Sex and the City (eller den eskapism som är din kopp te). Dåtiden blir en saga som vi berättar för oss själva – som aldrig kan mäta sig med det operfekta, kaosiga, tråkiga, sämre nuet. Du kan inte vinna mot nostalgin. Det var alltid bättre förr.

Sen ligger det visserligen ett korn av sanning i det. Förr kunde vi röka utan ångest för det var ju inte bevisat farligt än. Förr hade vi en oförstörbar Nokia 3310. Förr ringde och umgicks vi fortfarande med varandra. Idag har vi mobilberoende, ensamhetsepidemi, nioåringar med ätstörningar och så givetvis – alla. jävla. appar.

Men om 30 år kommer jag förmodligen längta tillbaka hit. Till det här nuet som jag, så nostalgiskt, längtar bort från.