”Jocke Berg”
Såld (tillgänglig som print)
A5 papper
Illustration gjord med tusch- och akrylpennor.


… revolt och identitetskriser
Min inledande romans med Kent blev kort. Den hamnade mitt mellan två epoker. Inklämd i utrymmet mellan pojkband och perioden då jag demonstrativt avskydde allt mainstream. Mitt mellan Backstreet Boys och Cradle of Filth. (Det sistnämnda ett band vars skiva jag köpte enbart för det mörka, häftiga omslaget, fast bara en låt var bra.)
Under den korta tiden mellan två ytterligheter, kändes låten ”Kevlarsjäl” som en skräddarsydd mjukisdress för själen. Men jag var 15 år och behövde göra revolt mot vuxenvärlden, mot samhället och hela universum. Då kunde man inte lyssna på något som spelades på TV eller radio. Allt som ansågs normativt och rätt, kunde dra åt helvete. Min vägran att skriva under på samhällsnormer blev en hel identitet.
5 år senare, på Arvikafestivalen 2008, gick jag förbi när Kent spelade. Musiken som för några år sedan känts som en förlängning av mig själv, nådde inte längre in. Knappt två sekunder, sen vände jag och gick tillbaka till campingen. Tillbaka till varm öl, billigt lådvin och vår hemmabyggda, hjulburna stereoanläggning som spelade sånt som aldrig skulle höras på radion. Tillbaka till det konstiga, udda och alternativa.
Tänk om jag hade vetat tidigare att man inte behöver vara något annat för att revoltera mot samhällsnormer. Att allt som krävs är att vara sig själv. En häftig subkulturell image är trots allt bara en annan typ av normer.
Minnet av Kent på scenen den ljumma kvällen i juli för 17 år sedan ligger kvar som en påminnelse om hur dum i huvudet man kan vara när man tror att man inte är det. Om motsägelsen i att vilja vara annorlunda genom att vara precis lika förutsägbar som alla andra. Om att vilja vara sig själv, men inte våga.
Min tonåriga identitetskris sammanfattas kanske bäst i insikten att vi alla slits mellan vår önskan att vara oss själva och våra system av sociala regler. Att människans starka instinkt att tillhöra gör att vi ändrar, glömmer och gömmer oss själva. Att det som kräver mest mod är att vara dig själv, trots att det inte är det minsta farligt.

Känner igen mig i detta från tonåren. La mycket energi på att försöka va annorlunda 😆
var den bra cradle of filth-låten ”her ghost in the fog” undrar man?
rwigsddnprwynwgllrktxoihgpjehg