”En söndag”

Är det här allt? … ÄR DET HÄR ALLT?!”, vrålar hjärnan en helt vanlig söndag. Jag har precis skopat upp frukost i katternas matskålar och hällt upp en kopp kaffe. På väg för att parkera mig i solfläcken i soffan och läsa Matt Haig’s The Midnight Library.

“Är det bara DETTA som är lycka?”, fortsätter hjärnan gnälla.

“MEN VAD ÄR DET EGENTLIGEN DU VILL HA?!”, vrålar jag tillbaka. För första gången känner jag en häpen förundran över gnället i huvudet. Det som ständigt återkommer. Som en ettrig telefonförsäljare som vägrar acceptera att man inte är intresserad.

Hur kan min hjärna vara så envist missnöjd, så ouppmärksam på det som är bra? Det är som att den går på högvarv dygnet runt, smattrar som en popcornmaskin utan lock, och kastar ur sig gnäll som glödheta projektiler. Får den hålla på ostör är det bara en tidsfråga innan något börjar brinna. Inte bokstavligt – men känslomässigt. Den eldar upp glädjen. Bränner sönder allt som är fint.

Livet är bara en samling stunder. Fina, fula och allt mittemellan. Små, korta ögonblick av kaffe, katter, böcker och solsken. Ångest, misär och sorg. När jag var yngre föreställde jag mig att livet förr eller senare skulle nå fram till en genombrytning. Där allting skulle falla på plats, där lycka skulle var ett permanent tillstånd. Som att ridån skulle hissas upp och du skulle låtas komma över på andra sidan av livet. Men det finns inget paradis av enkelhet.

I stället är det vi själva som måste lära oss att se det fina i det lilla, i det vi redan har, mitt i allt det vardagliga. Det är där livet, och lyckan, gömmer sig.

Men hjärnan gillar inte små saker. Den vill ha stort, mer, bättre, eller åtminstone någonting annat. Den jagar horisonten och sin egen svans i en evig rundgång, oförmögen att förstå att livet händer nu, inte sen. Livet börjar inte när du äntligen kan köpa ett naturstenshus i södra Europa för pengarna från din stora framgång. Det börjar här, i varje ny stund. Men hjärnan ältar, gnäller och är aldrig nöjd. Om man inte sätter ner foten, kan den tjattra på i evigheter om allt som är fel och farligt, tills man är så marinerad i missnöje att det knappt går att ta sig ur sängen.

Just därför måste man ibland (ofta) vråla tillbaka till hjärnan att det är dags för den att vara tyst. Jag försöker leva.

Livet är att dricka morgonkaffet i soffan medan solen lyser så våldsamt starkt genom vardagsrumsfönstret att du inte ser något annat än insidan av dina ögonlock. Livet är när katten somnar i ditt knä och du sitter kvar i en obekväm ställning, bara för att inte väcka den. Livet är att läsa en bok som är så bra att du får separationsångest när den tar slut.

Det lilla är livet. Det lilla är lycka.
Tills fettklumpen i hjärnan vaknar och börjar gnälla igen. Om hur jävligt det är med solen i ögonen. Och att kaffet kanske är lite beskt idag. Och att katten trycker mot din urinblåsa. Och, och, och…