”En måndag”

Effektivisera. Maximera. Helst ska man ha åtta armar, som en bläckfisk, så att man kan hålla ännu fler bollar i luften. Mer, mer, aldrig nog. Så känner nog många på sina arbetsplatser idag. Kugghjulen snurrar snabbare och snabbare och människor tappar taget och flyger rakt in i väggen. Utbytbara och urvridna som gamla disktrasor.

Jag brukade köpa mitt morgonkaffe när jag steg av tunnelbanan i Sundbyberg. Det fanns att få på jobbet, men det kändes bra att köpa med sig en överprisad kopp kaffe. Jag ville unna mig. Det skulle göra att det kändes bättre att varje dag jobba med något jag egentligen inte ville göra.

När jag ombads att ta på mig mer arbetsuppgifter, när jag redan hade för mycket för att göra det bra, och lönen inte på något sätt speglade det jobb jag la ner, bestämde jag mig för att det var dags att bryta sig loss från ekorrhjulet. För ska det vara såhär?

Vi förväntas vara tacksamma. Att vi ens har ett jobb, att vi får en lön, att vi får “möjligheten att växa”. Men vad är det vi växer in i? Utbrändhet? Självutplåning? Själadöd?
Sen känner vi skuld och skam när vi inte orkar eller kan. Som om det är oss det är fel på, inte systemet.

Det kan inte vara meningen att jag ska spendera mitt liv på att göra någon annan rik, medan jag själv mest överlever. Jag, med mina två armar, är givetvis inte skapad för det där.