Vernissage: Spridda livskriser

Min inledande romans med Kent blev kort. Den hamnade mitt mellan två epoker. Inklämd i utrymmet mellan pojkband och perioden då jag demonstrativt avskydde allt mainstream. Mitt mellan Backstreet Boys och Cradle of Filth. (Det sistnämnda ett band vars skiva jag köpte enbart för det mörka, häftiga omslaget, fast bara en låt var bra.)

Under den korta tiden mellan två ytterligheter, kändes låten ”Kevlarsjäl” som en skräddarsydd mjukisdress för själen. Men jag var 15 år och behövde göra revolt mot vuxenvärlden, mot samhället och hela universum. Då kunde man inte lyssna på något som spelades på TV eller radio. Allt som ansågs normativt och rätt, kunde dra åt helvete. Min vägran att skriva under på samhällsnormer blev en hel identitet.

5 år senare, på Arvikafestivalen 2008, gick jag förbi när Kent spelade. Musiken som för några år sedan känts som en förlängning av mig själv, nådde inte längre in. Knappt två sekunder, sen vände jag och gick tillbaka till campingen. Tillbaka till varm öl, billigt lådvin och vår hemmabyggda, hjulburna stereoanläggning som spelade sånt som aldrig skulle höras på radion. Tillbaka till det konstiga, udda och alternativa.

Tänk om jag hade vetat tidigare att man inte behöver vara något annat för att revoltera mot samhällsnormer. Att allt som krävs är att vara sig själv. En häftig subkulturell image är trots allt bara en annan typ av normer.

Minnet av Kent på scenen den ljumma kvällen i juli för 17 år sedan ligger kvar som en påminnelse om hur dum i huvudet man kan vara när man tror att man inte är det. Om motsägelsen i att vilja vara annorlunda genom att vara precis lika förutsägbar som alla andra. Om att vilja vara sig själv, men inte våga.

Min tonåriga identitetskris sammanfattas kanske bäst i insikten att vi alla slits mellan vår önskan att vara oss själva och våra system av sociala regler. Att människans starka instinkt att tillhöra gör att vi ändrar, glömmer och gömmer oss själva. Att det som kräver mest mod är att vara dig själv, trots att det inte är det minsta farligt.

Dåtiden befinner sig i en evig solnedgång. Då var livet en fest, allting var bäst. Dåtiden är fångad i en ögonblicksbild som sällan speglar hur det faktiskt var. 

Visst känner jag ibland för att samla ihop den appstyrda robotdammsugaren, smart-tv:n, smarttelefonen och Philips Hue-lamporna, lägga allt på backen och tända fyr. Visst vill jag ibland ha tillbaka den fasta telefonen och CD-skivorna. Jag längtar tillbaka till det långsamma och enkla. Nu ska allt gå fort och vara avancerat. Allt ska vara bekvämt och inget får ta tid. Helst ska vi aldrig behöva resa oss ur soffan, nu när vi (äntligen?) kan rodda hela livet via appar.

Jag är nostalgisk för en tid då jag inte hade några tankar på att effektivisera tillvaron, på att skynda, utan levde i den rytm som var. När det fortfarande var praxis att lyfta på röven, istället för mobilen, när man behövde göra något.

Samtidigt som jag ofta önskar att det var 1990-tal igen, anser jag också att nostalgi borde läggas till som den åttonde dödssynden. Ungefär såhär: “Nostalgi: En överdriven känsla av att det förut var fantastiskt, mycket bättre än nu, som gör att man inte ser värdet i nuet.” En synd som får det att se ut som att glansdagarna alltid ligger bakom ryggen. (Eller väldigt långt framåt. Här är de i alla fall inte.)

Genom nostalgiskt tunnelseende jämför vi det som var med det som är och blir missnöjda. Önskar att vi kunde åka tillbaka i tiden. Blir förbittrade på både samtiden och livet i stort och undrar vad fan som hände. 

Det var bättre förr! Var gick det snett?
Tja, det var nog alltid lite snett. Vi minns det bara inte. 

Det går inte att blicka bakåt utan att de rosa glasögonen och partyhatten åker på. Hjärnan filtrerar bort det som var dåligt, vilket får dåtiden att se ut som ett avsnitt ur Sex and the City (eller den eskapism som är din kopp te). Dåtiden blir en saga som vi berättar för oss själva – som aldrig kan mäta sig med det operfekta, kaosiga, tråkiga, sämre nuet. Du kan inte vinna mot nostalgin. Det var alltid bättre förr.

Sen ligger det visserligen ett korn av sanning i det. Förr kunde vi röka utan ångest för det var ju inte bevisat farligt än. Förr hade vi en oförstörbar Nokia 3310. Förr ringde och umgicks vi fortfarande med varandra. Idag har vi mobilberoende, ensamhetsepidemi, nioåringar med ätstörningar och så givetvis – alla. jävla. appar.

Men om 30 år kommer jag förmodligen längta tillbaka hit. Till det här nuet som jag, så nostalgiskt, längtar bort från.

Är det här allt? … ÄR DET HÄR ALLT?!”, vrålar hjärnan en helt vanlig söndag. Jag har precis skopat upp frukost i katternas matskålar och hällt upp en kopp kaffe. På väg för att parkera mig i solfläcken i soffan och läsa Matt Haig’s The Midnight Library.

“Är det bara DETTA som är lycka?”, fortsätter hjärnan gnälla.

“MEN VAD ÄR DET EGENTLIGEN DU VILL HA?!”, vrålar jag tillbaka. För första gången känner jag en häpen förundran över gnället i huvudet. Det som ständigt återkommer. Som en ettrig telefonförsäljare som vägrar acceptera att man inte är intresserad.

Hur kan min hjärna vara så envist missnöjd, så ouppmärksam på det som är bra? Det är som att den går på högvarv dygnet runt, smattrar som en popcornmaskin utan lock, och kastar ur sig gnäll som glödheta projektiler. Får den hålla på ostör är det bara en tidsfråga innan något börjar brinna. Inte bokstavligt – men känslomässigt. Den eldar upp glädjen. Bränner sönder allt som är fint.

Livet är bara en samling stunder. Fina, fula och allt mittemellan. Små, korta ögonblick av kaffe, katter, böcker och solsken. Ångest, misär och sorg. När jag var yngre föreställde jag mig att livet förr eller senare skulle nå fram till en genombrytning. Där allting skulle falla på plats, där lycka skulle var ett permanent tillstånd. Som att ridån skulle hissas upp och du skulle låtas komma över på andra sidan av livet. Men det finns inget paradis av enkelhet.

I stället är det vi själva som måste lära oss att se det fina i det lilla, i det vi redan har, mitt i allt det vardagliga. Det är där livet, och lyckan, gömmer sig.

Men hjärnan gillar inte små saker. Den vill ha stort, mer, bättre, eller åtminstone någonting annat. Den jagar horisonten och sin egen svans i en evig rundgång, oförmögen att förstå att livet händer nu, inte sen. Livet börjar inte när du äntligen kan köpa ett naturstenshus i södra Europa för pengarna från din stora framgång. Det börjar här, i varje ny stund. Men hjärnan ältar, gnäller och är aldrig nöjd. Om man inte sätter ner foten, kan den tjattra på i evigheter om allt som är fel och farligt, tills man är så marinerad i missnöje att det knappt går att ta sig ur sängen.

Just därför måste man ibland (ofta) vråla tillbaka till hjärnan att det är dags för den att vara tyst. Jag försöker leva.

Livet är att dricka morgonkaffet i soffan medan solen lyser så våldsamt starkt genom vardagsrumsfönstret att du inte ser något annat än insidan av dina ögonlock. Livet är när katten somnar i ditt knä och du sitter kvar i en obekväm ställning, bara för att inte väcka den. Livet är att läsa en bok som är så bra att du får separationsångest när den tar slut.

Det lilla är livet. Det lilla är lycka.
Tills fettklumpen i hjärnan vaknar och börjar gnälla igen. Om hur jävligt det är med solen i ögonen. Och att kaffet kanske är lite beskt idag. Och att katten trycker mot din urinblåsa. Och, och, och…

Effektivisera. Maximera. Helst ska man ha åtta armar, som en bläckfisk, så att man kan hålla ännu fler bollar i luften. Mer, mer, aldrig nog. Så känner nog många på sina arbetsplatser idag. Kugghjulen snurrar snabbare och snabbare och människor tappar taget och flyger rakt in i väggen. Utbytbara och urvridna som gamla disktrasor.

Jag brukade köpa mitt morgonkaffe när jag steg av tunnelbanan i Sundbyberg. Det fanns att få på jobbet, men det kändes bra att köpa med sig en överprisad kopp kaffe. Jag ville unna mig. Det skulle göra att det kändes bättre att varje dag jobba med något jag egentligen inte ville göra.

När jag ombads att ta på mig mer arbetsuppgifter, när jag redan hade för mycket för att göra det bra, och lönen inte på något sätt speglade det jobb jag la ner, bestämde jag mig för att det var dags att bryta sig loss från ekorrhjulet. För ska det vara såhär?

Vi förväntas vara tacksamma. Att vi ens har ett jobb, att vi får en lön, att vi får “möjligheten att växa”. Men vad är det vi växer in i? Utbrändhet? Självutplåning? Själadöd?
Sen känner vi skuld och skam när vi inte orkar eller kan. Som om det är oss det är fel på, inte systemet.

Det kan inte vara meningen att jag ska spendera mitt liv på att göra någon annan rik, medan jag själv mest överlever. Jag, med mina två armar, är givetvis inte skapad för det där.

Semesterförväntningar kan krossas av något så enkelt som en regnskur. Eller att man får migrän halvvägs genom ett glas sangria. Sen får man skoskav. Toaletten är tom på papper. Man åker på semester, men upptäcker att allt är ungefär som vanligt, men någon annanstans. 

Föreställningen att man ska bada i lycka någon annanstans liknar ett nyårslöfte. Man ska ge det sitt allt, det ska bli så bra. Förväntningar upp till taket. Sen misslyckas man och förbannar att inget någonsin blir som man tänkt sig.

Förväntningar. De sitter som en speta i tillvaron. 

Det spelar ingen roll hur mycket man försöker manifestera bra saker. Verkligheten är vad den är. Ibland gör den ont, ibland känns den bra. Det enda som är säkert är att du aldrig vet vilket som kommer näst. Men vi lägger ändå krokben för oss själva, med orimliga målbilder och en föreställning om att vi har kontroll.

Hur skulle verkligheten ens kunna tillmötesgå alla människors olika förväntningar på den?

Verkligheten är obekväm och sällan precis som man vill. Livet har aldrig lovat oss något, men ändå blir vi gång på gång besvikna. Det obekväma försvinner inte förrän du släpper dina förväntningar. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man tänker sig att saker ska bli som man vill, vi kan inte utöva mind control på universum. Och med närmare eftertanke – vilken tur.